Upp som en sol, ner som en pannkaka

Det som var så bra, är nu längre inte bra. Arbetsträning avslutad och maken damp ner i det mörkaste hålet.. Fredag den 13 åkte han till sjukan men kom hem dagen efter. Fattar ibland inte hur sjukvården tänker? Fast det är ju frivilligt att vara där, då kan man ju oxå åka hem om man vill.. Fast jag tänker många gånger att sjuka är egoistiska. Tänker bara på Sig själva, som en egoistisk tonåring! Det är bara jag jag jag. 

Jag kanske med är egoistisk? För jag vill ju att han ska va på sjukan för att jag ska få lugn och ro. 

Jag vet inte vart mina krafter kommer ifrån? Jag vet inte hur jag ska orka? 1000000 tankar i huvudet. 

Vem talar om för mig hur jag ska handskas med sjukdom, vardag och jobb ? Jag önskar ibland att man slapp jobba så mycket för att överleva. Men det går ju inte med bara en inkomst att gå ner i arbetstid. Hemskt att man inte kan va sjuk utan att förlora massa 1000 lappar i månaden. Precis som man ska straffas för man är sjuk? Och anhöriga ska helst jobba dubbelt så man åtminstone kan bo kvar i sitt hus.. 

Varför i Sverige får man inte behovs prövad anhörig stöd? Det är 2013! Har det inte alltid funnits psykisk ohälsa? Varför kommer vi inte framåt? 

Varför får anhöriga ingen hjälp? 

Vi behöver utbildning, ekonomiskt stöd, vissa avlastning, semester, gå på möten utan avdrag på lön/ arbetstid ( som man ska jobba igen ), hjälp med städning, handla. Kan säkert komma på mer. Men hjälp i vardag. 

Det skulle ibland vara otroligt skönt, men önska kan man ju få göra :)