Har vart på BUP ( barn och ungdomspsykiatri ) med sonen. Kände att han behöver hjälp att bearbeta allt som händer. Dotter ska också få samtals kontakt.
Men psykologen tyckte att JAG / VI hade så bra koll så de behövde inte sätta in så mycket åtgärder... Hon bedömde hans sinnestillstånd som normalt för situationen..
Kände att jag inte blev riktigt lyssnad på. Ringde henne vid senare tillfälle d jag hade problem med att få honom att gå till skolan , men då fick jag svaret att jag mer eller mindre skulle tvinga honom och åka med honom till skolan!? Alltså det fungerar inte så... Får mer hjälp av hans lärare i skolan när jag pratar med dom... Jag vill ju veta VARFÖR han inte vill gå dit, VARFÖR han mår dåligt.. Sen ringde hon och tala om att hon skulle vara borta till november, och att om det var något så fanns det andra där vi kunde gå till. Ja det kanske är liks bra det. Ska ringa i morgon och försöka få en läkartid till honom, ska passa på att få byta då.
Maken ok än så länge. Anhörig samtal i veckan.
Barn och vuxen psykiatrin skiljer dig inte så mycket åt.. Gör det mesta jobbet själv så blir det bra.
Avlastning vad är det?
