Att förstå och acceptera

Går hos psykolog för att få perspektiv på olika saker. Just nu är jag i fasen att acceptera makens sjukdom. Jag har ju alltid trott och tänkt att han ska bli "frisk". Men så enkelt är det inte. Asperger försvinner inte, men det kommer bättre och sämre perioder med depression och ångest. Men bra blir han aldrig. Vi måste lära oss att acceptera sjukdomen som en del av vårt liv.
Han är speciell och unik och uppfattas ofta som barnslig och glömsk. Minnet är utrett eftersom de / vi var oroliga för ev demens. Men efter hjärnröntgen och tester visar sig att han fått detta problem pga ECT behandlingarna.
Hans starka sidor är detaljer.
Stressen och ångesten har gett maken kraftiga skakningar, så ofta när vi ska iväg så börjar han skaka och rycka. Och det gör inte saken bättre att det syns! För då tittar ju folk, och det gör att han skäms och blir ännu mer stressad. Ibland kommer det när han gjort någon sorts fysisk ansträngning och då skakar han så mycket att det blir svårt att äta och dricka. 
Så just nu jobbar jag med att acceptera, och även känna mig trygg i det.