En text

Jag kvävs, jag dör, långsamt äter den hemska sjukdomen upp mig. Jag blir låst, fast, kan inte andas. Låt mig gå, låt mig bli fri. Jag lever. Håll mig inte fången. Jag får panik, vill fly, hatar ångest. Hur lever man? Kan inte leva! Jag andas åt dig, lever åt dig, tar hand om dig. Befria mig från smärtan! Två fångar i en sjukdom som lurar att ta dig runt hörnet, varje dag, varje sekund , varje minut av ångest ..

En text jag hittade som jag tycker passar in i hur man ibland känner som anhörig. 

Man kvävs av sjukdomen när den härjar men som anhörig kvävs man av att vara behövd HELA tiden.